Den sista stora myten - kapitel två (sic!)

Denna berättelse tar sin början den första dagen i det trettionde året av Furst Kohns regeringstid. Furst Kohn har troget vandrat i sina fäders fotspår hela sin regeringstid, så gott han har kunnat. Som ung var han orädd och beslutsam, och outtröttlig i sitt motstånd mot dödsrikeskulten. Nu som gammal har han tappat skärpan i sina övertygelser, och han tillåter allt mer öppen propaganda för användandet av Dödsrikets nycklar.
Jag har upprepade gånger sagt till honom att han borde tona ner de mytiska inslagen i vårt samhälle och sträva efter handel och utveckling, för att befrämja välståndet på samma sätt som våra grannländer. Han brukar le på sitt trötta sätt och skaka på huvudet. ”Vi är inte som våra grannländer”, brukar han säga. ”De kommer inte att hotas av utplåning och de har ingen Haw-Henna att vänta på. Låt dem handla med sitt smör och sina hudar. Vi har väntat i hundratals år, vi väntar under min regeringstid med”.
Den första dagen i det trettionde året firades med sedvanliga festligheter. De tre skolorna var samlade. Övermännen visade sina förunderliga vattenkonster i den gigantiska glaskuben som furst Kohn hade låtit i ordningsställa. Glaskubens sidor var 20 meter på bredden och höjden; inuti var en invecklad labyrint med snurrande hjul, luftfickor, svängdörrar och motströmmar, samt ett par utsvultna hajar.
Skaffarna jonglerade, spelade och dansade medan de systematiskt och målmedvetet bestal publiken som undan för undan, med hänförda skrik, upptäckte att de blivit av med såväl stövlar som plånböcker och huvudbonader.
Förarna visade upp en fartfylld kap mellan färdmedel: oxkärror tävlade mot hästdiligenser som tävlade mot trampcyklar som tävlade mot båtar, i ständigt skiftande grenar.
Det var en lycklig och händelserik dag, ända tills vi plötsligt insåg att slutet var nära. Allting hände med närmast mytisk samtidighet.
En budbärare anlände från de kalla norra regionerna, och red fram till furst Kohn mitt under förarnas kamp, på en svettlöddrig häst som föll ner död framför talarstolen av utmattning.
- Barbarerna anfaller! skrek han. Barbarerna anfaller med hundra tusen man och staden Kazxhan är redan förlorad!
Staden Kazxhan är vår heliga dödsstad, dit alla våra döda förs för att begravas. Det var ett underligt val av barbarerna eftersom den inte spelar någon som helst ekonomisk roll. Men för hela vårt folk var förlusten outhärdlig. Våra döda som redan hade lämnat våra familjer skulle stjälas av våra fiender som kunde göra vad som helst med deras kroppar.
Sedan anlände en budbärare från de heta södra regionerna, på en kamel med blödande hovar.
- Furst Khommortinop kräver att vi avträder södra bergen, Vanousla och Vertoumbek, skrek han. Det finns inget hopp. Han har erövrat södra bergens skola för övermän och tagit barnen till fånga! 430 barn, och deras lärare!
Sekunderna senare anlände en utmattad löpare från västerns öar.
- Jag har rott hela natten och sprungit sedan morgonrodnaden! flämtade han. Pesten härjar hela kusten och alla öarna ligger slagna. Hela dagen har jag sett döda människor, ingen som ännu är vid liv.
Framför åskådarnas förfärade ögon höjde mannen ett skri och rasade ihop. På hans hud reste sig svarta bölder som sprack i solen.
Furst Kohn reste sig mödosamt och höjde sin stav.
- Ingen får närma sig den döde, skrek han.
Sedan satte han sig ner och sade ingenting mer. Och en stor rädsla och en stor tomhet sänkte sig över landet och sedan föll natten.
Den andra dagen i det trettionde året av furst Kohns regeringstid liknade ingen dag jag har varit med om. Rådet var samlat men det bjöds ingenting att äta, där fanns ingen underhållning eller ens någon musik. Vi satt på hårda stolar runt ett ovalt bord i det rum som vi skämtsamt hade kallat krigskammaren. Nu fanns det inget skämtsamt i luften.
- Vad händer om vi försöker stå emot furst Khommortinop? frågade furst Kohn.
Vi tittade generat ner i bordet. Det var jag som bröt tystnaden; jag tror att jag var den enda som kunde kosta på mig att säga det osägbara.
- Furst Kohn, sa jag. Vi har omkring 400 poliser i hela landet och inte en enda soldat. Furst Khommortinops personliga livvakt omfattar åtminstone 4 000 män, hans armé är flera gånger större. Om vi lyckas mobilisera vårt folk kan vi ställa upp tiotusentals bönder och lantarbetare med hackar och spadar, men vi ska veta att vår fiende kan mobilisera lika många vältränade soldater med riktiga vapen. Det blir rena rama slakten. Ändå kan det hända att alternativet är ännu värre. Om furst Khommortinop får som han vill står det inte på innan han kräver mer. Och vi ska inte glömma att vi har barbarerna i norr som sägs anfalla med hundratusen man.Och vi visste, även om ingen sa någonting om det, att ingen budbärare från de östra regionerna ännu hade anlänt. Och vi förstod att framtiden kunde bära ännu värre tidender i sitt sköte. Men vi hade ingen möjlighet att veta hur illa det ännu skulle bli.Mötet upplöstes i sorglig tystnad; var och en gick till sitt. Furst Kohn förklarade att han skulle noga tänka igenom alla alternativ och att han skulle meddela sitt beslut följande dag. Vi var många som liksom av en händelse strosade omkring på vägen mot Dödsrikets portar den kvällen. Så enkelt och snabbt skulle han inte få lämna oss.