Den nervösa planeten - kapitel ett

Det var fredagskväll i rymden och familjen Astroman slog sig ner runt matstationen för att äta middag.

Pappa Astroman delade ut sugrören med ett glatt leende.

– Ser ni vad det är för färg på sugröret i dag? SILVER! Vet ni vad vi firar i dag? sa han och tittade hemlighetsfullt på sina två döttrar.

Snora, som var så liten att hon aldrig hade sett något annat än rymdskeppet, var mer intresserad av det silverblänkande sugröret än av svaret. Priiti, den stora flickan i familjen, visste mycket väl att pappas överraskningar sällan var mer spännande än ”Titta flickor, nu ska vi byta filter i luftväxlaren”.

Hon sörplade på rymdsoppan, som alltid smakade likadant oavsett vilken färg det var på sugröret, och försökte minnas hur det känns att äta riktig mat.

– Priiti, du minns väl när vi klev ombord på rymdskeppet? sa pappa.

Priiti kom mycket väl ihåg den dagen. Alla barn i hennes klass hade gråtit och vinkat när rymdskeppet rullade ut på startbanan och motorerna började mullra.

”Tio… nio… åtta… sju…” Priiti hade gråtit och skrikit. ”Jag vill inte åka! Jag vill stanna hos mina kompisar! Jag kan stanna utan er! Jag kan bo hos Alex och Suti!”

Motorljudet hade stigit tills det dränkte hennes röst, tills bara nedräkningen hördes i högtalarna. ” Tre… två… ett… NU!!!”

När rymdskeppet rusade iväg från marken och lämnade planeten bakom sig hade Priiti trott att hon skulle dö, av sorg och av hemlängtan. Men hon dog inte. Så småningom hade det lilla rymdskeppet blivit hennes hem; en vacker dag föddes lilla Snora, och nuförtiden tänkte Priiti sällan på sina vänner.

– Priiti, sa hennes pappa, kommer du ihåg varför vi måste åka bort?

Priiti hade nästan glömt att de hade ett mål för resan. Hon hade blivit så van vid att alltid vara på väg.

– Ni skulle på… en konferens? sa hon osäkert.

– Just det, sa hennes mamma glatt. En lärarkonferens i Centrala rymden, där vi ska diskutera om man kan förenkla stavningen i universum. Om alla planeter lär sig använda samma sorts bokstäver och skriver på samma sätt, blir det ju mycket lättare att skicka brev till varandra.

– Men… man kan väl ändå inte skicka brev till andra planeter? sa Priiti tankfullt.

– Inte nu, sa hennes pappa. Men en vacker dag kommer breven att gå kors och tvärs med ljusets hastighet…

– …och då är det kanske våra bokstäver de är skrivna med! sa mamma stolt.

Priitis pappa höjde sitt silverglänsande sugrör.

– Min kära familj, sa han. Dessa sugrör har jag hållit gömda i tre år för att ha till hands en dag som denna. Låt mig meddela, att rymdskeppet i dag påbörjar inbromsningen. Det är dags att förbereda landningen. Mina vänner, om tre månader är vi i land!

Priiti tittade förvånat upp.

– Va? sa hon.

– Äntligen! jublade hennes mamma och höjde sugröret i luften. Äntligen blir det dags att plocka fram våra rymdbokstäver och ta itu med vårt historiska uppdrag!

Priiti visste inte om hon var glad eller rädd. Snart skulle de lämna rymdskeppets trygghet och ge sig ut i en helt ny värld. Det pirrade i hennes mage.

Just då skakade rymdskeppet till. Det var ingen kraftig stöt, men det var den första stöten på tre år.

– Hoppsan, sa pappan. Jag tror bestämt att motorn har exploderat.

Bloggfunderingar

Jag sitter och funderar på om jag inte egentligen skulle behöva en helt annan sorts struktur på bloggen än den här. Nu har jag några följetonger som jag håller på med parallellt och lågintensivt... Kanske det vore smart att ha en blogg där man kunde jobba med kategorier så att folk som ville följa Haw-Hennas äventyr i underjorden (fler avsnitt är på väg) skulle kunna göra det, och de som vill läsa om den Nervösa planeten skulle kunna göra det (många avsnitt finns på hyllan...).

Varför kan folk inte lära sig ens de enklaste reglerna?

Solen sken in genom kontorsfönstret och Mona log ett professionellt men ändå varmt leende mot paret.

- Det var min fru som ville gå hit, sa mannen ursäktande. Gudrun heter hon.

- Presentera dig själv i stället, Lars, sa kvinnan surt.

Efter en sekund av upprorisk tvekan tittade mannen Mona rakt i ögonen och mumlade:

- Själv heter jag alltså Lars.

- Gudrun och Lars, sa Mona och log uppmuntrande. Hej. Mona heter jag, och jag är alltså familjeterapeut.

Det blev tyst. Lars tittade ut genom fönstret och Gudrun såg ner i bordet. Mona väntade. Det var vanligtvis bäst att låta klienterna formulera sina problem själva.

- Och ni har alltså… började hon trevande när hon inte orkade vänta längre.

- Just det, sa Lars hastigt. Vi har alltså beställt tid, det var jag som ringde i morse. Blixt heter vi.

Det blev tyst igen.

- Så vad har ni på hjärtat? sa Mona till sist.

Lars Blixt tittade dystert på sin fru, men det var uppenbart att hon inte tänkte börja.

- Min fru misstänker att jag har varit… att jag har en relation vid sidan om.

Gudrun fortsatte att stirra envetet ner i bordet. Mona kunde se att hennes handskbeklädda händer darrade. Hon visste inte hur hon skulle tolka den observationen.

- Vad bygger du det på? frågade hon och lutade sig framåt för att fånga Gudruns blick.

Gudrun svarade inte. Lars suckade.

- Hon ringde till jobbet en dag när jag jobbade över, och de sa att jag hade åkt hem för att jag inte mådde bra.

Gudrun lyfte äntligen blicken och gav honom en blick full av förakt. Sedan fortsatte hon sin granskning av bordsskivan. Lars Blixt tittade generat på Mona.

- Jag har ju naturligtvis aldrig varit otrogen, sa han. Gudrun är lite klen och ibland kan hon få för sig saker. Vi har ett fantastiskt äktenskap.

Rösten blev entonig och Mona undrade hur många gånger han hade upprepat samma fraser, och om de någonsin hade varit sanna. Plötsligt kände hon sig oändligt trött på sitt arbete och alla trasiga människor som aldrig kunde lära sig. Varför skulle det vara så svårt att kommunicera, varför kunde folk aldrig lära sig ens de enklaste reglerna för mänskligt uppträdande?

Efteråt kunde hon aldrig förklara vad som flög i henne. Varför hon öppnade kavajen, lutade sig bakåt i stolen, sträckte ut en kortklippt pekfingernagel och drog ett lättjefullt streck över Lars Blixts byxknä, och log ett förföriskt femme-fatale-leende samtidigt som hon – o hemska tanke – slickade sig om läpparna.

- Tycker du inte att det är lika bra att vi säger som det är, älskling? spann hon.

Efteråt kunde hon inte förklara varför hon hade sagt det. Om det hade varit ett skämt hade det varit ytterst malplacerat. Om det hade varit sant hade det varit otroligt korkat att säga det. Nu var det varken sant eller tänkt att vara roligt, bara fullständigt fel. Men till sitt försvar kunde hon säga, att ingen levande människa kunde ha räknat ut att Gudrun Blixt skulle reagera på det sätt som hon gjorde.

Assar - Kapitel ett

Assar öppnade kylskåpsdörren och tog med darrande hand ut mjölkpaketet. Nu för tiden kunde han inte få upp paketet utan sina fåniga plastredskap från hjälpmedelscentralen. Det var tungt, så tungt att bli gammal.

Töserna på hemtjänsten hade skämtsamt sagt att han snart fick skaffa sig ett verktygsbälte för alla sina hjälpmedel, som en snickare. Förstoringsglas, sidvändare, pennhållare, mjölkpaketsöppnare, strumpuppdragare, glasögon, hörapparat och larmknapp. Assar drog bistert på munnen vid tanken på alla saker som flickorna hade glömt. Ögondroppar, laxermedel, fotsalva, munvattnet, hemorroidsalvan…

När Assar var yngre hade han tagit för givet att ålderdomen skulle vara ungefär som medelåldern, fast bättre. Krämpor hade han räknat med att få, men i gengäld hade han tänkt sig en fridsam avmattning av hjärtekvalen och skräcken. Han hade till och med tagit för givet att han skulle återfinna sin barnatro, i takt med att hans cyniska hjärna bröts ner och hans kritiska tänkande gick in i ålderdomens dimmor. Hur det nu skulle gå till.

Men nu, när han närmade sig de åttio, rev ångesten värre i hans bröst än någonsin tidigare. Gud var lika avlägsen som tidigare, men djävulen följde honom hack i häl. För var dag kände Assar sig lite svagare och mer utsatt. Var dag var lite tyngre, lite suddigare och gråare än dagen innan.

Det enda hoppet, om man kunde kalla det så, var att nedräkningen hade börjat. Om tre månader och två dagar skulle han begravas. Han hade redan börjat planera begravningskaffet. Det skulle troligen inte komma så många på kalaset, men det var inget skäl att slarva med förberedelserna.

Eftersom Assar aldrig hade varit mycket till bagare hade han bokat en plats på Vuxenskolans studiecirkel i Bakning för herrar, i samma veva som han skrev in sitt begravningsdatum i almanackan. Kursen var riktigt klämmig, eller skulle ha varit, under andra omständigheter. Hans darriga händer hade funnit någon sorts frid medan de knådade degarna, och bland de andra gubbarna på kursen fanns det några som nästan hade kunnat bli vänner. Under andra omständigheter, vill säga. Förra kurstillfället hade han haft på tungan att fråga Bengt och Sven-Erik om de inte hade lust att komma på hans begravning, men han hade hejdat sig i sista stund. De kände inte varandra så väl att de kunde tala om stora D, och hur som helst var det inte säkert att de hade lust att tillbringa tisdagen den 23 oktober i ett stramt smyckat begravningskapell tillsammans med en gles skara av hans torrögda bekanta. De kände ju nästan inte varandra.

Nu var det redan högsommar och han rös till vid tanken på hur fort tiden gick. Han skakade på huvudet och tvingade sig att koncentrera sig på receptet. Smält smör, en halv liter mjölk, upphettas, fingervarmt. Jäst. Medan smöret smälte i kastrullen smulade han sönder jästen i bunken.

Han fnös till när dörrklockan ringde. Antagligen var det någon av jäntorna från hemtjänsten, som skulle trötta ut honom med sin tomma munterhet och sina lögner. Han kunde aldrig förstå varför de försökte slå i honom att ålderdomens förnedring var fullständigt normal. Kanske hade de inte insett hur snabbt de själva skulle hamna i smeten.

Assar hasade fram till ytterdörren med händerna kladdiga av jäst. Det fanns ingen tid att tvätta dem om han ville öppna innan besökaren gav upp. Han fumlade med säkerhetslåset en lång stund innan det äntligen gick upp.

När han kände igen besökaren flämtade han till av förvåning.

- Är det du? frågade han bestört. Redan?

Besökaren knuffade honom hårt i bröstet och tryckte upp honom mot hallväggen så att Assars bakhuvud träffade betongväggen med en otäck smäll. Nonchalant drog han igen ytterdörren med andra handen. Han vred om säkerhetslåset två varv.

- I kväll hade jag tänkt att jag riktigt skulle få rå om dig, Assar, sa han, och log.

Om Första kapitlet

Jag skapade denna blogg för att använda som anslagstavla för mina utkast och oseriösa författarprojekt. Jag är inte säker på hur den kommer att utveckla sig. Den sista stora myten, som jag börjat skriva på, har många fler avsnitt som ligger och väntar på att skrivas ut och publicera.
Sedan har jag en olycklig förkärlek för att påbörja nya projekt, så antagligen kommer det att bli många fler första än sista kapitel. Det är därför jag har valt detta format, för att inte känner mig tvungen att vara så genomtänkt när jag kommer på en ny och rolig idé.
Jag tar gärna emot kommentarer på texterna! Och kan tänka mig att ge utrymme för gästskribenter, den dag den här bloggen börjar få en något större läsekrets. (I dagsläget tror jag att jag är den enda som läser bloggen och det kan ju verka lite begränsat)...

Den sista stora myten - kapitel två (sic!)

Denna berättelse tar sin början den första dagen i det trettionde året av Furst Kohns regeringstid. Furst Kohn har troget vandrat i sina fäders fotspår hela sin regeringstid, så gott han har kunnat. Som ung var han orädd och beslutsam, och outtröttlig i sitt motstånd mot dödsrikeskulten. Nu som gammal har han tappat skärpan i sina övertygelser, och han tillåter allt mer öppen propaganda för användandet av Dödsrikets nycklar.
Jag har upprepade gånger sagt till honom att han borde tona ner de mytiska inslagen i vårt samhälle och sträva efter handel och utveckling, för att befrämja välståndet på samma sätt som våra grannländer. Han brukar le på sitt trötta sätt och skaka på huvudet. ”Vi är inte som våra grannländer”, brukar han säga. ”De kommer inte att hotas av utplåning och de har ingen Haw-Henna att vänta på. Låt dem handla med sitt smör och sina hudar. Vi har väntat i hundratals år, vi väntar under min regeringstid med”.
Den första dagen i det trettionde året firades med sedvanliga festligheter. De tre skolorna var samlade. Övermännen visade sina förunderliga vattenkonster i den gigantiska glaskuben som furst Kohn hade låtit i ordningsställa. Glaskubens sidor var 20 meter på bredden och höjden; inuti var en invecklad labyrint med snurrande hjul, luftfickor, svängdörrar och motströmmar, samt ett par utsvultna hajar.
Skaffarna jonglerade, spelade och dansade medan de systematiskt och målmedvetet bestal publiken som undan för undan, med hänförda skrik, upptäckte att de blivit av med såväl stövlar som plånböcker och huvudbonader.
Förarna visade upp en fartfylld kap mellan färdmedel: oxkärror tävlade mot hästdiligenser som tävlade mot trampcyklar som tävlade mot båtar, i ständigt skiftande grenar.
Det var en lycklig och händelserik dag, ända tills vi plötsligt insåg att slutet var nära. Allting hände med närmast mytisk samtidighet.
En budbärare anlände från de kalla norra regionerna, och red fram till furst Kohn mitt under förarnas kamp, på en svettlöddrig häst som föll ner död framför talarstolen av utmattning.
- Barbarerna anfaller! skrek han. Barbarerna anfaller med hundra tusen man och staden Kazxhan är redan förlorad!
Staden Kazxhan är vår heliga dödsstad, dit alla våra döda förs för att begravas. Det var ett underligt val av barbarerna eftersom den inte spelar någon som helst ekonomisk roll. Men för hela vårt folk var förlusten outhärdlig. Våra döda som redan hade lämnat våra familjer skulle stjälas av våra fiender som kunde göra vad som helst med deras kroppar.
Sedan anlände en budbärare från de heta södra regionerna, på en kamel med blödande hovar.
- Furst Khommortinop kräver att vi avträder södra bergen, Vanousla och Vertoumbek, skrek han. Det finns inget hopp. Han har erövrat södra bergens skola för övermän och tagit barnen till fånga! 430 barn, och deras lärare!
Sekunderna senare anlände en utmattad löpare från västerns öar.
- Jag har rott hela natten och sprungit sedan morgonrodnaden! flämtade han. Pesten härjar hela kusten och alla öarna ligger slagna. Hela dagen har jag sett döda människor, ingen som ännu är vid liv.
Framför åskådarnas förfärade ögon höjde mannen ett skri och rasade ihop. På hans hud reste sig svarta bölder som sprack i solen.
Furst Kohn reste sig mödosamt och höjde sin stav.
- Ingen får närma sig den döde, skrek han.
Sedan satte han sig ner och sade ingenting mer. Och en stor rädsla och en stor tomhet sänkte sig över landet och sedan föll natten.
Den andra dagen i det trettionde året av furst Kohns regeringstid liknade ingen dag jag har varit med om. Rådet var samlat men det bjöds ingenting att äta, där fanns ingen underhållning eller ens någon musik. Vi satt på hårda stolar runt ett ovalt bord i det rum som vi skämtsamt hade kallat krigskammaren. Nu fanns det inget skämtsamt i luften.
- Vad händer om vi försöker stå emot furst Khommortinop? frågade furst Kohn.
Vi tittade generat ner i bordet. Det var jag som bröt tystnaden; jag tror att jag var den enda som kunde kosta på mig att säga det osägbara.
- Furst Kohn, sa jag. Vi har omkring 400 poliser i hela landet och inte en enda soldat. Furst Khommortinops personliga livvakt omfattar åtminstone 4 000 män, hans armé är flera gånger större. Om vi lyckas mobilisera vårt folk kan vi ställa upp tiotusentals bönder och lantarbetare med hackar och spadar, men vi ska veta att vår fiende kan mobilisera lika många vältränade soldater med riktiga vapen. Det blir rena rama slakten. Ändå kan det hända att alternativet är ännu värre. Om furst Khommortinop får som han vill står det inte på innan han kräver mer. Och vi ska inte glömma att vi har barbarerna i norr som sägs anfalla med hundratusen man.Och vi visste, även om ingen sa någonting om det, att ingen budbärare från de östra regionerna ännu hade anlänt. Och vi förstod att framtiden kunde bära ännu värre tidender i sitt sköte. Men vi hade ingen möjlighet att veta hur illa det ännu skulle bli.Mötet upplöstes i sorglig tystnad; var och en gick till sitt. Furst Kohn förklarade att han skulle noga tänka igenom alla alternativ och att han skulle meddela sitt beslut följande dag. Vi var många som liksom av en händelse strosade omkring på vägen mot Dödsrikets portar den kvällen. Så enkelt och snabbt skulle han inte få lämna oss.

Den sista stora myten - kapitel ett

I mitt land har slutet alltid funnits på kartan. Vi har alltid vetat att det ska komma en dag när allt vi känner till ska störtas i havet och uppslukas.

Många hundra år har gått sedan våra främsta legendariker sammanställde alla förutsägelser om framtiden och band ihop dem till en fullständig, vederhäftig skildring som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta. Det står helt klart att vi en dag kommer att stå på randen av utplåning; allt hopp kommer att vara ute och då kommer Räddaren, Haw-Henna, att träda fram. Vi har alltid vetat hur vi ska känna igen Haw-Henna, och hur de ska väljas ut som ska följa med honom på den svåra färden genom slutet och ut på andra sidan, och därigenom rädda vår värld.

Våra gamla sägner berättar inte vad som finns på andra sidan slutet, och det har gjort förberedelserna något komplicerade. Vissa säger att livet som fortsätter på andra sidan om slutet kommer att utspela sig i dödsriket, där en särskild älvdal enligt dem är iordningsställd för omedelbar inflyttning för hela vårt folk, anfört av Haw-Henna. Dödsriketdyrkarna har byggt en hel kult runt detta, och har gått så långt att de har utvecklat en särskild dödsdrog, Dödsrikets nyckel. Denna ska av Haw-Henna hällas upp i den yttersta stunden och serveras i mörka, allvarliga bägare till hela folket, som på en given signal ska höja sina bägare och gemensamt påbörja den sista resan. Kulten har byggt särskilda tempel runt om i landet som benämns Dödsrikets port, där vätskan förvaras. Det är en styggelse.

Varje år i en särskild ceremoni väljer kulten en ställföreträdande räddare, Haw-Mio-Henna, som får träda fram i ett av templen (turordningen är sedan länge etablerad) och tömma en bägare med drogen. Enligt anhängarna ska den stackars självmördaren hamna i dödsriket efter att ha tömt bägaren, och har då till uppgift att förbereda resten av folkets ankomst, genom att komma med nya färska uppgifter om befolkningen, dess sammansättning och deras behov. Av den anledningen får Haw-Mio-Henna lära sig utantill hela befolkningskalendern, inklusive barn och slavar, som han får räkna upp innan han höjer bägaren. Där finns väl den enda gnuttan av mening i hela den vidunderligt osmakliga myten. Utan Dödsriketdyrkarna hade vår folkbokföring varit i betydligt sämre skick. Dessutom har den årliga bägartömningen hjälpt kulten att förfina sin dödsdrog tills den måste anses vara perfekt. Döden inträder ögonblickligen och fullständigt smärtfritt. Därför finner till och med en cyniker som jag en viss tröst i Dödsrikets nyckel; om det värsta skulle inträffa vet vi att det finns en sådan utväg.

De flesta tror dock att Haw-Henna kommer att rädda livhanken på oss genom att hitta en utväg i den yttersta nöden. De hävdar att vårt enda hopp ligger i att förbereda Haw-Hennas ankomst; därför kallas deras kult förberedelsedyrkarna.

Detta är känt om Haw-Henna. Haw-Henna är en ung man, vars ansiktsdrag plötsligt blir vanställda när han fyller 20 år. De gamla legenderna talar om att en sol ska skina i hans ansikte och att halva ansiktet ska ligga i mörker. Vissa anser att det är bildligt talat, andra lutar åt en bokstavlig tolkning.

Haw-Henna kommer att åtföljas av tre personer: sin överman, en skaffare och en förare.

Övermannen ska vara den ende som besegrar Haw-Henna i vattenprovet. Legenderna är inte mer specifika än så, men förberedelsedyrkarna har utvecklat ett mycket specifikt vattenprov som kräver stor uthållighet och närmast mirakulöst starka lungor, allt för att vara säker på att övermannen är värdig sin stora uppgift. I förberedelsedyrkarnas tempel finns därför alltid en sal för blivande övermän, där de tränar vattenskolorna. I templen finns också en skaffarskola, för barn som har förutsättningar för att uppfylla mytens roll: barn som alltid vet på råd, inte tappar modet och gärna trakterar olika musikinstrument. Personlighetsegenskaperna har våra legendariker kommit fram till genom att jämföra uråldriga legender och myter. Man ska känna igen skaffaren på att det är honom Haw-Henna vänder sig till för att skaffa de förnödenheter som krävs till den stora avresan. Under resan kommer skaffaren att lösa de problem som uppstår, genom stor påhittighet och rådighet. I skaffarskolorna lärs därför de 32 förnämsta improvisationsmetoderna ut, samt de konster och knep som kan vara nödvändiga vid färd i fjärran land. Som vuxna försörjer sig skaffarna i allmänhet som tusenkonstnärer, hantverkare, sångare och småtjuvar. Slutligen utbildas förare, som enligt myten ska framföra de olika fordon som resan kräver. Mer är inte känt om hans personlighet, men att föraren ska vara tekniskt kunnig, samt modig och stark anses stå utom allt tvivel. I hundratals år har vi därför låtit de händigaste och förnuftigaste barnen tränas i särskilda förarskolor, och de har sedan stått samhället till tjänst genom sin expertis inom föraryrket.

Att Haw-Henna hittills inte har trätt fram anses vara till stor glädje eftersom det innebär att vi inte lever i det yttersta mörkret än.

Om Haw-Hennas personlighet är ingenting känt. Våra legend-rönare har genom att granska varje tråd av de urtida förutsägelserna, myterna och legenderna kommit fram till att tecknen tyder på att Haw-Henna sannolikt är av kunglig härkomst men uppväxt i misär, till exempel som adoptivson hos en svinaherde. Det är också sannolikt att Haw-Henna ska ha ett ädelt utseende, fina lemmar och en hög moralisk karaktär som genstrider den låga kulturella miljön där han framsläpar sina dagar. Många är de adelsfamiljer som i hemlighet adopterat bort en eller flera söner till slaveri och svält hos svinaherdar och råa skogvaktare för att förbereda Haw-Hennas ankomst. Vissa familjer har av sentimentala skäl återtagit sina söner när de fyllt 20 år och det visar sig att tecknet inte har uppstått på deras ansikten. Detta har dock visat sig vara förenat med stora risker; de ohjälpligt förråade unga männen har i allmänhet inte varit mogna för insikten att deras umbäranden och deras förnedring varit planerade och medvetet framkallade av deras föräldrar. Det anses numera lämpligt att låta gossarna sväva i okunnighet om sin härkomst, och låta det som gått förlorat förbli förlorat.

Om Haw-Hennas uppgifter är inte mycket känt annat än att han ska anträda en lång och svår resa i sällskap av sina tre färdkamrater.

Ett av våra gamla ordspråk säger att den gudarna älskar slipper skåda sitt öde. Tidigare har jag trott att det syftade på Haw-Henna – visst är det en välsignelse för barnet som sedan ska bli den utvalde att slippa leva med den bördan genom hela uppväxten.

Men nu börjar jag tro att det syftar på vårt land. Det finns knappast något grymmare öde för ett land än att veta att total utplåning kommer att hota inom en obestämd framtid, och att det enda som i den obestämda framtiden kommer att hjälpa är en mytisk sagohjälte. Det är knappast förvånande att vårt land har utvecklats i en sådan absurd riktning, att vi under hundratals år har fostrat våra barn för att spela sin roll i ett ödesdrama snarare än att bli krukmakare eller filosofer. Vi har till exempel inte en enda soldat, eftersom det av de gamla legenderna framgår att den yttersta faran inte kan avvärjas genom vapenmakt. Jag och andra med mig har påpekat att det finns ett stort antal faror som skulle kunna förebyggas eller helt undvikas om vi hade en någorlunda stark och välutrustad armé. Men det är mitt öde att tala för döva öron.

Det är en konstig lukt, av gammalt fiskrens, dy och vatten. Du vill inte gå ner till vattnet utan skor, men skulle inte tveka att ta en klunk.

I see what you mean.  

Det här är ett test

Bara för att se hur det ser ut.