Assar - Kapitel ett

Assar öppnade kylskåpsdörren och tog med darrande hand ut mjölkpaketet. Nu för tiden kunde han inte få upp paketet utan sina fåniga plastredskap från hjälpmedelscentralen. Det var tungt, så tungt att bli gammal.

Töserna på hemtjänsten hade skämtsamt sagt att han snart fick skaffa sig ett verktygsbälte för alla sina hjälpmedel, som en snickare. Förstoringsglas, sidvändare, pennhållare, mjölkpaketsöppnare, strumpuppdragare, glasögon, hörapparat och larmknapp. Assar drog bistert på munnen vid tanken på alla saker som flickorna hade glömt. Ögondroppar, laxermedel, fotsalva, munvattnet, hemorroidsalvan…

När Assar var yngre hade han tagit för givet att ålderdomen skulle vara ungefär som medelåldern, fast bättre. Krämpor hade han räknat med att få, men i gengäld hade han tänkt sig en fridsam avmattning av hjärtekvalen och skräcken. Han hade till och med tagit för givet att han skulle återfinna sin barnatro, i takt med att hans cyniska hjärna bröts ner och hans kritiska tänkande gick in i ålderdomens dimmor. Hur det nu skulle gå till.

Men nu, när han närmade sig de åttio, rev ångesten värre i hans bröst än någonsin tidigare. Gud var lika avlägsen som tidigare, men djävulen följde honom hack i häl. För var dag kände Assar sig lite svagare och mer utsatt. Var dag var lite tyngre, lite suddigare och gråare än dagen innan.

Det enda hoppet, om man kunde kalla det så, var att nedräkningen hade börjat. Om tre månader och två dagar skulle han begravas. Han hade redan börjat planera begravningskaffet. Det skulle troligen inte komma så många på kalaset, men det var inget skäl att slarva med förberedelserna.

Eftersom Assar aldrig hade varit mycket till bagare hade han bokat en plats på Vuxenskolans studiecirkel i Bakning för herrar, i samma veva som han skrev in sitt begravningsdatum i almanackan. Kursen var riktigt klämmig, eller skulle ha varit, under andra omständigheter. Hans darriga händer hade funnit någon sorts frid medan de knådade degarna, och bland de andra gubbarna på kursen fanns det några som nästan hade kunnat bli vänner. Under andra omständigheter, vill säga. Förra kurstillfället hade han haft på tungan att fråga Bengt och Sven-Erik om de inte hade lust att komma på hans begravning, men han hade hejdat sig i sista stund. De kände inte varandra så väl att de kunde tala om stora D, och hur som helst var det inte säkert att de hade lust att tillbringa tisdagen den 23 oktober i ett stramt smyckat begravningskapell tillsammans med en gles skara av hans torrögda bekanta. De kände ju nästan inte varandra.

Nu var det redan högsommar och han rös till vid tanken på hur fort tiden gick. Han skakade på huvudet och tvingade sig att koncentrera sig på receptet. Smält smör, en halv liter mjölk, upphettas, fingervarmt. Jäst. Medan smöret smälte i kastrullen smulade han sönder jästen i bunken.

Han fnös till när dörrklockan ringde. Antagligen var det någon av jäntorna från hemtjänsten, som skulle trötta ut honom med sin tomma munterhet och sina lögner. Han kunde aldrig förstå varför de försökte slå i honom att ålderdomens förnedring var fullständigt normal. Kanske hade de inte insett hur snabbt de själva skulle hamna i smeten.

Assar hasade fram till ytterdörren med händerna kladdiga av jäst. Det fanns ingen tid att tvätta dem om han ville öppna innan besökaren gav upp. Han fumlade med säkerhetslåset en lång stund innan det äntligen gick upp.

När han kände igen besökaren flämtade han till av förvåning.

- Är det du? frågade han bestört. Redan?

Besökaren knuffade honom hårt i bröstet och tryckte upp honom mot hallväggen så att Assars bakhuvud träffade betongväggen med en otäck smäll. Nonchalant drog han igen ytterdörren med andra handen. Han vred om säkerhetslåset två varv.

- I kväll hade jag tänkt att jag riktigt skulle få rå om dig, Assar, sa han, och log.