Varför kan folk inte lära sig ens de enklaste reglerna?

Solen sken in genom kontorsfönstret och Mona log ett professionellt men ändå varmt leende mot paret.

- Det var min fru som ville gå hit, sa mannen ursäktande. Gudrun heter hon.

- Presentera dig själv i stället, Lars, sa kvinnan surt.

Efter en sekund av upprorisk tvekan tittade mannen Mona rakt i ögonen och mumlade:

- Själv heter jag alltså Lars.

- Gudrun och Lars, sa Mona och log uppmuntrande. Hej. Mona heter jag, och jag är alltså familjeterapeut.

Det blev tyst. Lars tittade ut genom fönstret och Gudrun såg ner i bordet. Mona väntade. Det var vanligtvis bäst att låta klienterna formulera sina problem själva.

- Och ni har alltså… började hon trevande när hon inte orkade vänta längre.

- Just det, sa Lars hastigt. Vi har alltså beställt tid, det var jag som ringde i morse. Blixt heter vi.

Det blev tyst igen.

- Så vad har ni på hjärtat? sa Mona till sist.

Lars Blixt tittade dystert på sin fru, men det var uppenbart att hon inte tänkte börja.

- Min fru misstänker att jag har varit… att jag har en relation vid sidan om.

Gudrun fortsatte att stirra envetet ner i bordet. Mona kunde se att hennes handskbeklädda händer darrade. Hon visste inte hur hon skulle tolka den observationen.

- Vad bygger du det på? frågade hon och lutade sig framåt för att fånga Gudruns blick.

Gudrun svarade inte. Lars suckade.

- Hon ringde till jobbet en dag när jag jobbade över, och de sa att jag hade åkt hem för att jag inte mådde bra.

Gudrun lyfte äntligen blicken och gav honom en blick full av förakt. Sedan fortsatte hon sin granskning av bordsskivan. Lars Blixt tittade generat på Mona.

- Jag har ju naturligtvis aldrig varit otrogen, sa han. Gudrun är lite klen och ibland kan hon få för sig saker. Vi har ett fantastiskt äktenskap.

Rösten blev entonig och Mona undrade hur många gånger han hade upprepat samma fraser, och om de någonsin hade varit sanna. Plötsligt kände hon sig oändligt trött på sitt arbete och alla trasiga människor som aldrig kunde lära sig. Varför skulle det vara så svårt att kommunicera, varför kunde folk aldrig lära sig ens de enklaste reglerna för mänskligt uppträdande?

Efteråt kunde hon aldrig förklara vad som flög i henne. Varför hon öppnade kavajen, lutade sig bakåt i stolen, sträckte ut en kortklippt pekfingernagel och drog ett lättjefullt streck över Lars Blixts byxknä, och log ett förföriskt femme-fatale-leende samtidigt som hon – o hemska tanke – slickade sig om läpparna.

- Tycker du inte att det är lika bra att vi säger som det är, älskling? spann hon.

Efteråt kunde hon inte förklara varför hon hade sagt det. Om det hade varit ett skämt hade det varit ytterst malplacerat. Om det hade varit sant hade det varit otroligt korkat att säga det. Nu var det varken sant eller tänkt att vara roligt, bara fullständigt fel. Men till sitt försvar kunde hon säga, att ingen levande människa kunde ha räknat ut att Gudrun Blixt skulle reagera på det sätt som hon gjorde.