Den sista stora myten - kapitel ett
I mitt land har slutet alltid funnits på kartan. Vi har alltid vetat att det ska komma en dag när allt vi känner till ska störtas i havet och uppslukas.
Många hundra år har gått sedan våra främsta legendariker sammanställde alla förutsägelser om framtiden och band ihop dem till en fullständig, vederhäftig skildring som ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta. Det står helt klart att vi en dag kommer att stå på randen av utplåning; allt hopp kommer att vara ute och då kommer Räddaren, Haw-Henna, att träda fram. Vi har alltid vetat hur vi ska känna igen Haw-Henna, och hur de ska väljas ut som ska följa med honom på den svåra färden genom slutet och ut på andra sidan, och därigenom rädda vår värld.
Våra gamla sägner berättar inte vad som finns på andra sidan slutet, och det har gjort förberedelserna något komplicerade. Vissa säger att livet som fortsätter på andra sidan om slutet kommer att utspela sig i dödsriket, där en särskild älvdal enligt dem är iordningsställd för omedelbar inflyttning för hela vårt folk, anfört av Haw-Henna. Dödsriketdyrkarna har byggt en hel kult runt detta, och har gått så långt att de har utvecklat en särskild dödsdrog, Dödsrikets nyckel. Denna ska av Haw-Henna hällas upp i den yttersta stunden och serveras i mörka, allvarliga bägare till hela folket, som på en given signal ska höja sina bägare och gemensamt påbörja den sista resan. Kulten har byggt särskilda tempel runt om i landet som benämns Dödsrikets port, där vätskan förvaras. Det är en styggelse.
Varje år i en särskild ceremoni väljer kulten en ställföreträdande räddare, Haw-Mio-Henna, som får träda fram i ett av templen (turordningen är sedan länge etablerad) och tömma en bägare med drogen. Enligt anhängarna ska den stackars självmördaren hamna i dödsriket efter att ha tömt bägaren, och har då till uppgift att förbereda resten av folkets ankomst, genom att komma med nya färska uppgifter om befolkningen, dess sammansättning och deras behov. Av den anledningen får Haw-Mio-Henna lära sig utantill hela befolkningskalendern, inklusive barn och slavar, som han får räkna upp innan han höjer bägaren. Där finns väl den enda gnuttan av mening i hela den vidunderligt osmakliga myten. Utan Dödsriketdyrkarna hade vår folkbokföring varit i betydligt sämre skick. Dessutom har den årliga bägartömningen hjälpt kulten att förfina sin dödsdrog tills den måste anses vara perfekt. Döden inträder ögonblickligen och fullständigt smärtfritt. Därför finner till och med en cyniker som jag en viss tröst i Dödsrikets nyckel; om det värsta skulle inträffa vet vi att det finns en sådan utväg.
De flesta tror dock att Haw-Henna kommer att rädda livhanken på oss genom att hitta en utväg i den yttersta nöden. De hävdar att vårt enda hopp ligger i att förbereda Haw-Hennas ankomst; därför kallas deras kult förberedelsedyrkarna.
Detta är känt om Haw-Henna. Haw-Henna är en ung man, vars ansiktsdrag plötsligt blir vanställda när han fyller 20 år. De gamla legenderna talar om att en sol ska skina i hans ansikte och att halva ansiktet ska ligga i mörker. Vissa anser att det är bildligt talat, andra lutar åt en bokstavlig tolkning.
Haw-Henna kommer att åtföljas av tre personer: sin överman, en skaffare och en förare.
Övermannen ska vara den ende som besegrar Haw-Henna i vattenprovet. Legenderna är inte mer specifika än så, men förberedelsedyrkarna har utvecklat ett mycket specifikt vattenprov som kräver stor uthållighet och närmast mirakulöst starka lungor, allt för att vara säker på att övermannen är värdig sin stora uppgift. I förberedelsedyrkarnas tempel finns därför alltid en sal för blivande övermän, där de tränar vattenskolorna. I templen finns också en skaffarskola, för barn som har förutsättningar för att uppfylla mytens roll: barn som alltid vet på råd, inte tappar modet och gärna trakterar olika musikinstrument. Personlighetsegenskaperna har våra legendariker kommit fram till genom att jämföra uråldriga legender och myter. Man ska känna igen skaffaren på att det är honom Haw-Henna vänder sig till för att skaffa de förnödenheter som krävs till den stora avresan. Under resan kommer skaffaren att lösa de problem som uppstår, genom stor påhittighet och rådighet. I skaffarskolorna lärs därför de 32 förnämsta improvisationsmetoderna ut, samt de konster och knep som kan vara nödvändiga vid färd i fjärran land. Som vuxna försörjer sig skaffarna i allmänhet som tusenkonstnärer, hantverkare, sångare och småtjuvar. Slutligen utbildas förare, som enligt myten ska framföra de olika fordon som resan kräver. Mer är inte känt om hans personlighet, men att föraren ska vara tekniskt kunnig, samt modig och stark anses stå utom allt tvivel. I hundratals år har vi därför låtit de händigaste och förnuftigaste barnen tränas i särskilda förarskolor, och de har sedan stått samhället till tjänst genom sin expertis inom föraryrket.
Att Haw-Henna hittills inte har trätt fram anses vara till stor glädje eftersom det innebär att vi inte lever i det yttersta mörkret än.
Om Haw-Hennas personlighet är ingenting känt. Våra legend-rönare har genom att granska varje tråd av de urtida förutsägelserna, myterna och legenderna kommit fram till att tecknen tyder på att Haw-Henna sannolikt är av kunglig härkomst men uppväxt i misär, till exempel som adoptivson hos en svinaherde. Det är också sannolikt att Haw-Henna ska ha ett ädelt utseende, fina lemmar och en hög moralisk karaktär som genstrider den låga kulturella miljön där han framsläpar sina dagar. Många är de adelsfamiljer som i hemlighet adopterat bort en eller flera söner till slaveri och svält hos svinaherdar och råa skogvaktare för att förbereda Haw-Hennas ankomst. Vissa familjer har av sentimentala skäl återtagit sina söner när de fyllt 20 år och det visar sig att tecknet inte har uppstått på deras ansikten. Detta har dock visat sig vara förenat med stora risker; de ohjälpligt förråade unga männen har i allmänhet inte varit mogna för insikten att deras umbäranden och deras förnedring varit planerade och medvetet framkallade av deras föräldrar. Det anses numera lämpligt att låta gossarna sväva i okunnighet om sin härkomst, och låta det som gått förlorat förbli förlorat.
Om Haw-Hennas uppgifter är inte mycket känt annat än att han ska anträda en lång och svår resa i sällskap av sina tre färdkamrater.
Ett av våra gamla ordspråk säger att den gudarna älskar slipper skåda sitt öde. Tidigare har jag trott att det syftade på Haw-Henna – visst är det en välsignelse för barnet som sedan ska bli den utvalde att slippa leva med den bördan genom hela uppväxten.
Men nu börjar jag tro att det syftar på vårt land. Det finns knappast något grymmare öde för ett land än att veta att total utplåning kommer att hota inom en obestämd framtid, och att det enda som i den obestämda framtiden kommer att hjälpa är en mytisk sagohjälte. Det är knappast förvånande att vårt land har utvecklats i en sådan absurd riktning, att vi under hundratals år har fostrat våra barn för att spela sin roll i ett ödesdrama snarare än att bli krukmakare eller filosofer. Vi har till exempel inte en enda soldat, eftersom det av de gamla legenderna framgår att den yttersta faran inte kan avvärjas genom vapenmakt. Jag och andra med mig har påpekat att det finns ett stort antal faror som skulle kunna förebyggas eller helt undvikas om vi hade en någorlunda stark och välutrustad armé. Men det är mitt öde att tala för döva öron.



